Vecka 1
Det är söndag morgon dagen efter alla hjärtans dag. Igår hade jag två tjejkompisar över på middag. De hade tagit med sig mat och lagade den här hemma. Det är fortfarande skönt att stanna hemma på kvällarna. Min storhetstid är på dagarna och energin räcker inte till på kvällarna.
Tillbaka till dagarna efter olyckan då jag fortfarande låg kvar på Intensiven. Under de tre första dagarna efter olyckan opererades jag 4 ggr. Det var allt från att laga urinblåsan till att se till att stilla blödningarna i magen. Dag 4 var den stora dagen då de skulle operera mitt bäcken. Jag hade 6 brott på bäckenet. Blygbenet är helt krossat, sittknölarna och lite ovanför är krossat. Samt svanskotan är av på två ställen. Snacka om puzzel för läkarna. Dödligheten i bäckenoperationer är tydligen 10%, stora pulådern går där samt att all blodgenomströmning sker i bäckenet. Något som jag aldrig tänkt på men som är så viktigt. Dessutom så fäster så många både stora och små muskler in i bäckenet. Operationen tog 6h och jag vaknade upp lyckligt ovetande om vad jag hade varit med om.
Under den här tiden hade jag så mycket morfin inpumpat och ryggmärgsbedövning för att jag inte skulle känna från magen till mitten av låren. När man gör såhär många oprationer och dessutom hela tiden i magen så lägger tarmarna av. De slutar helt enkelt att fungera. Efter 1 vecka hade de ännu inte kommit igång. Läkarna sa att det var viktigt att de börjar arbeta annars måste man gå in ännu en gång och operera tarmarna.
Natten till lördag 1 vecka efter bussolyckan så hade jag så fruktansvärt ont. Magen var som en spärrballong och jag svettades och frös. Jag låg i min säng och ringde hela tiden på klockan för att få mer smärtlindring. Jag låg fortfarande kvar i samma rum men jag trodde de flyttat mig. Ibland så var tapeterna prickiga med levande bollar som kom emot mig och ibland satt jag i ett köksbord och pratade med Johan som var sjuksköterska.
Sanningen var den att Johan var bara där och pumpade i mig mer morfin och därför så hallucinerade jag bara.
Där en vecka efter olyckan låg jag en hel natt och bara tittade på alla ambulanshellikoptrar som landade på taket. Det var riktigt, en hemsk lördag för personalen på KS.
Under den natten ville jag bara dö. Det gjorde så fruktansvärt ont, ångesten att inte förstå vad som hände. Jag grät floder. Det enda de kunde göra var att ge mig mer morfin.
Det kanske låter konstigt men här och nu fick jag bestämma om jag skulle övrleva eller inte. Det lättaste vore att ge upp men med en familj som behöver mig och underbara vänner så var det bara att bestämma sig.
Viljan som är en viktig del i Assagioli, Psykosyntesens lära har jag fått använda under den här perioden. Jag har tränat Viljan i min egna terapi och presenterat den för många klienter.
Här och nu tog jag tag i Viljan och bestämde mig. Jag skulle överleva och det skulle inte bli lätt men jag hade bestämt mig.
Dagen efter så släppte så mycket, inte bara min mage utan också en stor lättnad trädde fram. Jag är på gång och jag ska kunna gå igen. Här visste jag ännu inte om jag skulle åka rullstol eller gå på kryckor rästen av migg liv.
Bilderna här är ifrån olyckstillfället och en bild är på Hoffmansinstrumentet som skruvades in i min höft och som jag skulle leva med under 8 veckor.
