- Vänner -
Under min tid efter olyckan har mina vänner betytt så mycket för mig. Jag bestämde mig tidigt efter jag vaknat upp på sjukhuset att jag inte skulle ta besök av vänner. De som fick komma var min närmsta familj. Det var vad jag orkade med.
Men en dag så dök min underbara vän Leila Söderholm upp på min avdelning. Hel oanmäld stog hon bara där.
Vi har jobbat ihop i flera projekt och hon vet av egen erfarenhet att det inte är roligt att ligga på sjukhus. Dessutom så hade hon tagit med ett par hantlar som hon med en blick på mig lade ner i väskan igen. Eftersom vi båda två kan var lite virriga ibland så kallar vi oss Doris och Doris, Hitta Nemo. Den här ballongen hade jag bredvid sängen under hela sjukhusvistelsen. Tänk att en ballong kan göra en så glad. Jag fick berätta storyn om mig och min virriga vän för så många och då gjorde det mig så glad.
När jag var på rehab stockholm så valde jag att ta emot fler besök. Den fantastiska uppbackningen jag hade var helt unik. Jag behövde bara äta två gånger ensam på tre veckor. Det var alltid några med mig i matsalen. Både mina vänner och min underbara familj. Eftersom må-bra-hormonet Oxytocin inte var på topp under den här perioden så var det så viktigt att det fylldes på. Det hjälper mig att läka. Det räcker med taktil beröring så utsöndras hormonet och vi blir mer glada och nöjda.
Jag hade permission på helgerna från Rehab. Jag tror aldrig jag barit på bortskämd. Middagsgäster kom och tog med sin egna mat, ansiktsbehandling där oxytocinet verkligen fylldes på.
Ett fantastiskt minne var när jag var hemma på Lucia. Jag hade syster Karin som varit och tagit spruta på mig, innan jag blev så duktig så jag kan spruta själv.
När hon skulle gå så ringde det på dörren. In kommer delar av mitt underbara, omhändertagande, snälla, upplyftande tjej-gäng. De ställer upp i hallen och sjunger så fina lucia sånger. 5 stycken intränade sånger som de sjöng för bara mig. Helt sjukt, nu börjar jag grina igen. Från första tonen grät jag i mängder. Först försökte jag hålla mig men det gick inte. Det bara välde upp sorg, kärlek, smärta och alla tillstånd du kan tänka mig. Jag satt där i min rullstol och bara lyssnade på dem. Kan ni tänka er att de kom på idén, tog sig ut till oss, tog sig tid att komma och lussa för mig. Bara mig!
Det är kärlek och omtänksamhet!
Tack alla fina vänner för ni finns för oss!
