ankibromert.blogg.se

En älskad familjemedlem!

Publicerad 2015-04-01 19:35:00 i Allmänt, Kärlek, Saknad, Sorg,

Nu är den finaste av alla hundar i hundhimlen.

Detta är en lång text så läs så mycket ni orkar! Det finns så många fler minnen jag kommer på men då kommer ingen orka läsa.

Jag har så fina minnen av våra Nojje. Det var en slump att jag hittade just honom. Jag talade med Sveland försäkringar angående en hästförsäkring. Ombudet som jag hade då hette Åsa. Hon berättade att hon var hemma för ”valpar”. Eftersom vi hade bestämt att vi skulle köpa hund frågade jag henne vad det var för sort och hon berättade att det var boxer valpar.

Jag bestämde mig genast för att åka och titta på de valpar som fanns kvar. Jag tog med mig Sverker och vi möttes av 3 vilda valpar. Nojje var de som var tuffast av de alla och kom fram direkt, kärlek uppstod. Vi kände båda två att han skulle passa utmärkt i familjen. Med en 2-åring och en 4-åring måste det vara en tuffing. 

 Han var en underbar valp och redan då så klok.

Som ni ser i bloggen på kommentarer så har han betytt så mycket för många. Eftersom han var en trygg och lätt hund så fick han följa med på i princip allt vi gjorde. Om han inte var med Sverker på jobbet så var han med mig.

En vän till oss Jim och hans son Gustaf var livrädd för hundar. Gustaf var 3 år och pappa Jim stor stark polis. Första gångerna så vågade Jim och Gustaf inte ens gå nära Nojje men efter ett par gånger slutade det med att båda låg och gosade med Nojje i hans korg. Tragiskt nog gick Jim bort i cancer i september för 6 år sedan. Jag är säker på att Nojje och Jim ligger i samma korg i himlen och tittar ner på oss.

 
Nojje var en stor kille på dryga 35 kilo muskler i sina unga dagar. Han busade och lekte alltid med barnen. Dragkamp med pinnar var det bästa han visste. När han var 8 månader så rymde han ur bakluckan på bilden när jag skulle hämta vantar. Vi var i Järvsöbacken och åkte skidor. Han drog genast upp i barnbacken och börja jaga barn. De blev livrädda och skrek! Pappor slog mot Nojje med sina stavar självklart var de livrädda för den vita besten. Jag förstår verkligen dem, han såg jätteläskig ut och dessutom morrade han alltid när han hade dragkamp. Nojje var helt säker på att barnen och papporna var där för att leka med honom. Han hängde i stavarna och morrade allt vad han kunde. Jag jagade honom med mina pjäxor upp och ner. Ni skulle sett vilken syn, stressad som fan. Plötsligt var den en hundägare som kom på korv vid grillarna, då stannade Nojje och kom glatt fram till henne, infångad. Jag har aldrig skämts så mycket någonsin och folk tyckte jag så dålig hundägare med ingen pli på hunden.

När vi fick honom så var vi mycket noga med att han inte skulle ligga i sängen eller soffan. Ett av våra barn sov som en stock och den andra vaknade alltid runt två och kom in till oss. En natt hittade vi Nojje i sängen och vi läthonom sova kvar. Från den natten sov sonen hela natten.  Där låg han till för något år sedan när han åkte ut för han börja lukta illa.

Varje kväll när Oscar gick och lade sig så följde Nojje troget med, även fast han inte var sugen på att gå och lägga sig. Han låg där och efter ett tag så började han sakta masa sig ner på golvet. Vi hörde när han satte ner första tassen, som test om Oscar sov och sedan hoppade han ner.  Ibland så hörde vi ”nej Nojje” och då backade han upp troget men de gånger Oscar sov så kom han jättelycklig ut till oss med ett fullbordat uppdrag.

 
Simons fiskelycka blev Nojje.
Simon och Nojje skulle gå och fiska. Nojje satt på bryggan på Regarn och Simon slängde kroken som satte sig i benet på Nojje. Rakt in under huden med hulling. Jag höll i Nojje och Syrran fick dra tillbaka kroken med hullingen. Nojje och Simon tjöt men hela tiden viftade Nojje på Svansen. Han visste att vi hjälpte honom men han kunde lika bra nypt till oss.
 
En sista var när grannarna fick nya inneboende. Han vaktade alltid vår och deras uppfart. Ingen kom obemärkt förbi.  En dag kom två stora killar gående upp med var sin flyttlåda. Nojje kommer fram och bara tokstirrar på dem. De står blickstilla i fem minuter och Nojje sätter sig ner. Då provar de och gå vidare men Nojje ställer sig upp framför dem igen och de stannar. Nojje sätter sig ner och de stog stilla i ca en halvtimme. Nojje rörde sig inte ur fläcken och vek inte ned blicken. Efter ett tag börjar jag undra vad han tagit vägen och jag går ut. Där stod de livrädda. Jag hälsade och Nojje var urnöjd och även han hälsade på killarna.

 Nu skrattar grannarna åt saker och säger alltid, tänk av vi var så rädda för den där snälla hunden.

 

Tack Nojje för alla dessa år, snart 13 år. Du har tagit väl hand om din familj och vi har känt oss så älskade. Tänk det sista uppdraget du fick var att finnas där för mig när jag som mest behövde dig. Du gaskade upp dig efter min olycka och blev som din forna glans. Men du känner jag att du verkligen tyckte att jag skulle klara mig själv och få låta dig somna in.

Det gjorde ont men det var så fint. Tänk att få en hel burk med leverpastej och sedan bara somna in. Jag vet att du förstod att något inte stod rätt till när du inte ville hoppa in i bilen på morgonen men som vanligt löd du utan några större protester.

Älskar dig med hela våra hjärtan från din familj, släkt och vänner.

 Sov gott syns om 50 år då får jag dela puff med dig!

Kommentarer

Postat av: Mona

Publicerad 2015-04-01 19:42:48

Vilka fina minnen av en underbar familjemedlem!
Jag hörde en gång att man dör 2 gånger, den första när man dör, den andra när ingen längre säger ditt namn. Det dröjer länge än tills ingen längre säger hans namn. Nojje.

Svar: Oh Mona, har inte du fått nog av mina tårar :)
Anna-Carin Bromert

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anki Bromert

Samtalsterapeut, Hälsocoach, Mindfulness

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela