2 minuter under ett bussdäck!
För 96 dagar sedan förändrades mitt och min familjs liv! Denna blogg kommer blandas mellan dåtid och nutid. Jag har använt facebook under sjukhusvistelsen och kände att det är skönt att skriva av sig. Jag såg att så många kommenterade mina inlägg och samtidigt som jag gav så fick jag så mycket tillbaka. En energi som jag verkligen behövde under min sjukhusvistelse.
Jag hade varit på Hälsomässan och representerat Psykosyntesförbundet. Eftersom jag är samtalscoach samt Par- och samtalsterapeut hade jag haft samtal med massor av underbara människor. Jag var så lycklig och fylld med energi. Det var den 8 november och jag promenderade över bron och paratade med min 16 åriga son. Det är det sista jag minns. Vadknade upp en kort stund dagen efter då min underbara make och barnen satt bredvid mig på höger sida och på vänster sida satt min syster och hennes make.
Det jag minns är att de alla grät och jag själv kände mig så stark och lycklig. Såhär efteråt så förstår jag att med tillräckligt med morfin så känner man ingen smärta bara glädje. Jag sa till min son som 14 år att mamma är stark och så gjorde jag en "Karl-Alfred gest" och visade musklerna. Till min syster visade jag att hon kunde pussa mig på munnen (andningsmasken) om hon ville.
Tillbaka till Olyckan en dag tidigare, 8 november.
Jag minns ingenting av olyckan. Detta är vad polisen berättat för mig om bygger på vittnesuppgifter. Och det är nog tur det. Jag skulle hämta bilen hos Syster, 10 minuter från mässan. Jag ringde henne och sa att jag gick ut från mässan och skulle vara hos henne på ett par minuter. Jag hade på mig en stor svart dunjacka med luva. Luvan hade jag på mig eftersom det regnade och blåste. På ryggen var det ett stort märke som var reflekterade. Vi var fem som gick över och jag låg först. Från min högra sida kommer en SL buss som kör långsamt. Jag har hunnit gå över tre filer och jag har grönt ljus men ändå ser inte busschuffören mig. Jag sugs in under bussen och hamnar under framhjulet. En man i bussen skriker att "du har kört över en människa, stoppa bussen. Chuffören hade inte märkt att hon kört på mig. Killen hoppar ut och skriker att hon måste backa. Självklart är chuffören i chock men som tur är en av vittnena utbildad i krishantering. Hon får chuffören att backa av och jag blir fri. Jag uppger min makes nummer, mitt personnummer och min systers nummer samtidigt som jag ber dem ringa henne så hon kan komma. Den chock hon fick när hon kom ner till platsen kan vi nog inte föreställa sig. Ambulans samt brandkåren kom till platsen och stabiliserade mig. Deras bedöming var att jag behövde en helikopter för att snabbt komma in till sjukhus. Min syster var med mig hela tiden och jag var vid medvetande och pratade helt vanligt. Ändå kommer jag inte ihåg någonting. De landande helikoptern i rondellen och jag fördes till KS. Där sövdes jag ner.
På sjukhuset samlades min syster och make medans min systers make hämtade mina två killar hemma. Medans jag opererades satt de i trauma rummet och väntade. Jag kan tänka mig vilket helvete att bara sitta där och vänta. Hela tiden satt en sjuksköterska med dem och läkarna kom in och berättade med jämna mellanrum. De rönkade mig och upptäckte bäckenbrott på 6 ställen och 8 revben. Inre organen visste de inget om utan jag fick ligga öppen i två dagar då de "packade om mig" lägger trasor i magen för att stilla blödningarna. Efter 8 timmar var det stabilt men självklart kan allt hända. Jag fick ligga i respirator i 2 dygn och dygn 3 så stängdes den av. Allt fungerade förutom andningen som jag fick hjälp med. Vem vill andas med 8 revben i kras?
Detta berör mig så mycket fortfarande så jag vilar lite och återkommer.
