3-timmar på Intensiven!
I Fredags var jag och syrran på återbesök på akuten. Jag fick ett samtal där de frågade om jag ville komma och hämta ut min dagbok som personalen hade skrivit under min 6 dagars vistelse på intensiven. Dessutom har de sett i forskning att det mentala får hjälp om att man gjort som ett avslut på den här perioden.
Att ligga på en Intesivvårdsavdelning är nog ett av det hemskaste man kan utsättas för. Du är helt i händerna på personalen och oftast förstår du inte vad du varit med om som gör att du ligger där och vad de sedan gör med dig. Jag själv fick hallucinationer där jag var helt övertygad att jag var kidnappad. Personalen höll fast mig men nu förstår jag att känslan uppkom därför jag hade en andningsmask hårt för näsa och mun samt en massa slangar kopplade till min kropp.
Besöket var uppdelat på tre olika delar. Sjukgymnast, Sjuksköterska som visade upp mig på avdelningen samt en läkare som gick igenom vad de gjort under operationerna.
Sjukgymnast som gick igenom vad hon hade gjort under både min nedsövda period samt när jag var vaken. Det viktigaste uppdraget var att hjälpa mig med andning. Genom att det gått så många revben som 8 st och lungorna var skadade så var det stor risk att jag skulle få lunginflamation. Jag kunde inte andas helt själv och hade inte styrkan att hosta upp slemmet. Hon rörde även min arm så den inte skulle fastna i låst läge.
Sedan träffade vi en sjuksköterska som gick igenom alla delar jag haft på min kropp. Allt från dränage, till nålar som suttit i armarna och halsen. Sedan ansiktsmasken som var helmask från början som mot slutet var en slang som man kopplade mot näsväggen. Efter det gick vi upp på IVA och det rum jag låg i. Det var en 4 sal och en av sängarna var ledig. Det var jättejobbigt att börja gå upp för trappan, stegen kändes så tunga och jag ville verkligen inte. Hela kroppen skrek att den inte ville. Konstigt för jag har ju knappt några minnen från den tiden. Rummet som jag låg i som hade ett burspråk visade sig vara en glasbur som personalen satt i. Tänk vad man kan försköna :). Där förklarade de allt om de apparater som var runt mig. Allt från medicinfördelare, syrgas till ren övervakning. Det pep hela tiden och jag kände igen alla ljuden. Däremot kände jag inte igen mig när jag tittade runt. Det var andra sinnen som var med.
Sista besöket var hos en läkaren som gick igenom vad som hänt med mig hela vägen från larmet kom till jag låg på operationsbordet. 28 minuter från hellikoptern fick larmet till att de tog emot mig på KS.
Forstättning förljer!
Om det tagit lite längre tid hade jag inte överlevt. Och då talar vi inte om timmar utan minuter. Tänk om det hänt uppe i Järvsö moas finns det inte så många SL bussar där:)
