Ja vad är det med det undrar säkert många. Mina tankar om det kom upp när jag såg att det var så fantastiskt många som varit inne och läst om min resa. Med resa menar jag från olyckan och fram till idag.
Min "presterare" gick igång i mig. En delpersonlighet av mig som jag jobbat så hårt att tämja så jag kan plocka fram den när den gynnar mig. (Om du vill ha förlaring på vad en delpersonlighet är så gå in på ankibromert.se, min hemsida)
Tankarna ploppade upp så som "Oj vad ska jag skriva nu!" Det måste ju vara något riktigt "viktigt" så att de som läser min sida verkligen får ut något "matnyttigt".
Här måste jag bromsa mig själv och verkligen titta på den här delpersonligheten. Gynnar den verkligen mig? Eller begränsar den mig? Nu när jag smakat lite på den och tittat på den ser jag att den gynnar verkligen inte mig.
Skrivit från hjärtat!
Som terapeut ser jag att så många av mina klinter inte litar på sin känsla och det som kännns rätt i hjärtat utan skjuter upp det i huvudet och dividerar sakligt med sig själv. Det jag menar är att om du har tillgång till hela "stora" kropp, varför skjuta upp det till ditt lilla huvud? Det finns en anledning att kroppen är större än knoppen.
I min blogg har jag har skrivit från hjärtat och hur jag jobbat med mig själv!
Selfie
Det här är jag. Den här skickade jag hem till maken när jag låg på Trauma--enheten. 2 veckor efter olyckan. Ibland är man nog lite knäpp som kommer på att göra en selfie på sig själv.
Min familj, mina vänner och mina djur!
De har verkligen funnits där med mig och fått mig att kämpa!
Det här är en otroligt viktig familjemedlem, Nojje. Han har varit i vår familj snart i 13 år. Eftersom han börjar bli riktigt skruttig hade vi talat om att låta Nojje gå till himlen på jullovet. Det är en riktigt hemsk tanke men det är på samma gång så viktigt att vi människor inte håller djuren vid liv för vår egna skull. Men när olyckan var framme med mig så var det som om han gaskade upp sig. Han blev så mycket piggare. Det kändes som om han verkligen kände hur viktig han var för oss. Han och hans kompis Ture gick upp med mig varje morgon runt 5 när ingen annan i familjen ville vakna. Jag drack mitt kaffe och satt och mös med Nojje och Ture i min rullstol. Det kändes så skönt att ha dem som sällskap. Här är ett kort på Nojje!
5 på Morgonen!
När jag var på Rehab Stockholm så fick jag panik av att vakna tidigt. Jag kände mig ensam, övergiven och visste att det skulle ta 3 timmar innan Rehabstället vaknade till. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna och därmed ångesten. Jag saknade min familj, hundarna och alla vänner. Dessutom alla dessa facebook inlägg på "mys hemma med julpynt" gjorde det inte lättare.
Vid 7.30 torkade jag tårarna, gick upp och blötte håret. Fönade och sminkade mig. Tittade på mig själv och tyckte att jag är riktigt snygg :). Jag tog gråten åt sidan och la till den glada Anki, öpnnade dörren och gick ut ur mitt rum för att äta frukost. "Fake it to you make it"
Titta på denna länk så förstår du! http://www.ted.com/talks/amy_cuddy_your_body_language_shapes_who_you_are
Må så gott!
